idaa <33

julia stod mig väldigt nära. vi kunde göra allt ihop. som saga, men julia var två år äldre än mig. det var den 17 aufusti 2010 bilolyckan skedde. julia och julias pappa satt i bilen på väg hem till mig. precis innan kvarteret man skulle svänga av till mitt hur kommer där en bildåre som kör rätt in i julias bildörr. både julia och hennes pappa fick åka in till akuten. julias pappa klarade men sitter i rullstol nu. men doktorerna kunde inte rädda julias liv. hela min familj började gråta eftersom alla stod väldigt nära julia. på julias begravning sjöng jag gråtandes en egen låt jag skrev som hette du var mitt allt. tårarna rann när jag stod framför julias grav. men jag gjorde det för henne. hela kyrkan grät. även prästen. det fanns nog inga torra ögon där. efter låten struntade jag i hela resten av begravningen. jag sprang till vårt gömställe där vi bråkade sitta tillsammans när vi behövde prata. när jag nu satt där helt ensam började jag storböla. jag orkade inte. jag bara släppte tårarna. jag vill dö. julia var som en stster för mig. jag berättade allt för henne. hon visste allt om mig. hur vi lärde känna varandra var att min mamma och julias mamma hade varit bästisar när dom var små. nu kan inte det gå i arv. mina barn kan inte vara bästisar som jag och julia eftersom julia är död.

jag tänker på julia varenda dag. var jag än tittar så påminner allt om henne. när jag nu sitter här och skriver detta sitter jag med en näsduk och torkar mina tårar. jag vet att du finns där uppe och tänker på mig också. och det är en trygghet för mig. jag minns när vi var fyra och du gav mig din nalle du älskade. jag har döpt om den. förlåt. nu heter den julia. jag låtsas att det är du. jag berättar allt för henne. jag sover med henne när jag sover. och den har jag släppt några tårar för.

när jag fick reda på att du inte fanns mer skrek jag. jag grät. jag slog ner massa tavlor och möbler. jag kastade mig i sängen och kastade din nalle i väggen. jag slog mig själv tills jag blev aldelles röd av blod. jag hade aldrig känt den sorgen förr. jag slet av mig en massa hår och rev mig själv med en bordskniv. och jag skrek. jag skrek så att hela kvarteret hörde. jag trodde inte att det var sant. jag övertalade mig själv att du fanns kvar. jag slog på mamma när hon försökte trösta mig. jag gick inte i skolan på tre veckor. under dom tre veckorna var det enda jag gjorde var att gråta, skrika och sova. som dricka hade jag mina tårar. det var därför jag inte torrade ut. jag sprang till ditt hus och tog nyckeln från min nyckelknippa till ditt hur (eftersom jag var där så ofta hade jag nycklar dit) och låg i din säng och grät och skrek. alla dina bilder du hade på mig och dig slog jag ner. vi log på varenda bild. det var bara ett foto jag inte slog ner. det var när vi var två år och vi pussade varandra på munnen. det har jag på mitt natthuksbord nu. och jag tittar på det varenda dag. vi hade åtta hela album med bara bilder på oss. mamma hann la undan dom innan jag tog sönder dom också. när du försvann tappade jag mitt halva jag. mamma och pappa säger att såren kommer läka med åren. men ska jag tro på det? du hade alltid det rätta rådet. jag saknar dig så oerhört mycket. det finns inte ord. du vet.. du hade allt det där som alla ville ha. jag minns den dikten du skrev till mig, några dagar innan du försvann. på nåt sätt känns det som att det är mitt fel, att du dog. hade inte jag glömt min mobil hos dig hade du suttit brevid mig nu. min mobil fick jag aldrig tillbaka, och det är jaag oerhört glad för. den fucking mobilen... :@


JAG ÄLSKAR DIG JULIA. <333 DU FINNS ALLTID I MITT HJÄRTA. JAG SAKNAR DIG <33333